Artikeln är en kort sammanställning av aktuell information om energikrisen i Tyskland, i samband med avvecklingen av kärnkraft och stängningen av kärnkraftverken. Väntar Tyskland en fördjupning av krisen? Kommer den att drabba närliggande ekonomier som är starkt kopplade till Europeiska unionens största ekonomi?
Kärnkraftverk var i decennier en viktig del av Tysklands energimix. Under perioden för kärnkraftens största utveckling fanns det över 30 reaktorer i drift där, som levererade en betydande del av landets el. Denna teknik skulle stödja energistabiliteten och minska beroendet av fossila bränslen. Det var tack vare detta som Tysklands pärla i kronan - tysk industri, bland annat bilindustrin, skulle behålla konkurrenskraft och förmåga att konkurrera på världsmarknaderna, vilket utan billig energi skulle vara omöjligt.
Men över åren förändrades de politiska prioriteringarna och samhällets inställning till kärnkraft, vilket ledde till en gradvis avveckling av reaktorerna. Eller kanske fanns det mer politik i bakgrunden än vi tror, eller som vissa teorier hävdar, till och med kopplingar till Ryssland, vars råvaror skulle möjliggöra stängningen av de tyska reaktorerna? Utan att förutbestämma, noterar vi i pliktens namn att sådana åsikter också cirkulerar i Östeuropa, och deras förkroppsligande är till exempel den före detta tyske förbundspresidenten Gerhard Schröder, som för närvarande öppet är knuten till ryska Gazprom. Det är dock värt att veta att den här typen av information i Tyskland inte alltid uppfattas negativt, i Tyskland anser en del av den politiska klassen, men också en del av samhället, att samarbete med Ryssland inte är i grunden negativt.
Den tyska energiövergången skulle till stor del baseras på gas, som kom från Ryssland, levererad via en rad gasledningar. Den viktigaste rollen spelades av gasledningen Nord Stream 1 - som gick längs botten av Östersjön och oberörjde rutten från andra länder, den kopplade samman Rysslands östersjökust (nära St Petersburg) med Tysklands östersjökust, i närheten av den tysk-polska gränsen.
När planerna för att bygga den tvillingliknande Nord Stream 2 - som skulle multiplicera gastillförseln, vilket på ett öppenhändigt sätt korrelerade med kalendern för Berlins utträde ur kärkraften - höjde länderna i Östeuropa ett radikalt motstånd. Detta motstånd städdes av USA, som anså att NATO-länder inte bör städja NATOs huvudrival på ett så öppet sätt.
I lager
Problemet är att för Tyskland, som fortfarande var i NATO, öppnades möjligheten att bli en gasnav - det vill säga distribuera rysk gas även till andra länder och tjäna grova pengar på marginal. Tyskland skulle kunna ansluta sig till gaspowa, även om de formellt sett inte hade egna råvaror. Tyskland, vilket idag är säkert, använde sitt inflytande för att få EU att börja driva en politik för övergång till gas - och tvinga andra gemenskapsländer att avveckla andra energikällor. Det var inte svårt att motivera nödvändigheten av att få bort smutsigt stenkol eller brunkol, i linje med proekologiska trender. Man slog också mot kärnkraft som farlig. Detta skulle förbereda efterfrågan på gas och tvinga motspänstiga gemenskapsländer att köpa den.
Lyckades det? Till stor del ja, EU började definitivt att trycka på länder som var baserade på fossila bränslen, som kol. Även om länder som Polen på grund av starka fackföreningar inte avvecklade kolgruvor, så drogs ändock gasledningar i stor skala till nya bostäder, till och med på landsbygden för att övergå till gasvärme (naturligtvis kan denna process inte motiveras av tryck från unionen, gas är ett bränsle som inte kräver underhåll och är mindre skadligt än kol - men hela processen visar att ur perspektivet av Berlins planer gick energiövergången helt enkelt enligt förväntningarna).
När det gäller kärkraft var framstegen dock små, det lyckades i princip inte övertyga andra stater att avstå från kärnkraft - eftersom landet med den största andelen kärnkraft i energimixen, nämligen Frankrike - lägga ett tydligt veto. För övrigt var förväntningarna från Bryssel och Berlin orealistiska, i princip ogenomförbara för fransmännen, och Tyskland behövde en stark allians med Frankrike för att i detta duo lättare kunna driva igenom sina mål inom unionen. Berlin gav upp, medvetna om att det var för mycket och att så ambitiösa planer måste skjutas upp till framtiden.
Planerna på att gassifiera den europeiska ekonomin och samtidigt planerna på en omfattande omfördelning av rysk gas genom Berlin kollapsade emellertid - på grund av den sociala och politiska chocken i Tyskland - som orsakades av Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari 2022, som ägde rum i princip direkt efter att Nord Stream 2 avslutades (men före dess igångsättande, för att vara tydlig - den startades aldrig). Tyskland, som i åratal byggt en bild av ett "moraliskt" imperium, var tvungna att dra sig tillbaka från detta, under tryck från allmänheten i landet och världen. Kommentatorer som var ogynnsamma mot tyskarna säger rent ut att det var tyska pengar som pumpades in i Ryssland av Berlin i utbyte mot råvaror som gjorde att Ryssland kunde modernisera armen och skicka den mot Ukraina. Samtidigt hade medvetenheten om Berlins fullständiga beroende av ryska gasleveranser - fått Moskva att anse att dessa pengar skulle fortsätta att flöda, även i extrema situationer. Det var tillräckligt för att starta krig. Detta är till exempel Donald Trumps åsikt, även om hans observationer ofta är extrema.
Att upprätthålla den redan godkända politiken för omställning baserad på gas inom Europeiska unionen - skulle innebära att denna gas nu måste köpas någonstans ifrån och Tyskland kan inte längre garantera detta. Den närmaste riktningen var Norge, ur synvinkeln av Tysklands politiska dominans skulle dock visionen att tillgodose Europas gasbehov genom USA vara farligare. Det skulle innebära en tightare relation mellan Washington och enskilda EU-länder och deras oberoende från Berlins inflytande. Särskilt länderna i Östeuropa var intresserade av en sådan lösning, de kände det ryska hotet - så USA - NATOs ledare var en naturlig allierad, särskilt efter invasionen av Ukraina. Dessa länder hade även (till skillnad från Tyskland) utmärkt infrastruktur för att ta emot gas från USA som fraktades i tankfartyg, nämligen moderna LNG-terminaler. Det var till exempel Polen eller Litauen.
Tysklands inflytande i EU var dock så starkt att Bryssel reagerade mycket snabbt och nästan direkt efter kollapsen av Nord Stream 2-projektet, som för övrigt snart sprängdes i luften av en ukrainsk sabotör - införde en politik för gasrestriktioner, särskilt när det gäller installation och subventionering av nya anordningar och som antar en tidtabell för utträde ur gasenergi. Europeiska kommissionens nya favorit - och på detta skulle omställningen ske - var värmepumpar. Det är inte svårt att gissa vilket land i Europa som producerade flest av dem, det var och är fortfarande Tyskland.
Handlade Europeiska kommissionen i detta avseende på begäran av Tyskland? Många kommentatorer hävdar det, det är landet med störst inflytande i EU. Låt oss ställa en retorisk fråga - skulle Bryssel införa en politik för att få bort gas - om tyskarna ändock hade lyckats med sin plan för omfördelning av rysk gas som kostat miljarder?
Tysklands problem när det gäller regeringens åtaganden gentemot samhället när det gäller kärnkraft - kvarstod emellertid - den tyska regeringen lobbade i åratal i media för att avstå från kärnkraft, som de presenterade som farlig. Processen att forma samhället och den allmänna människan, att främja ett antikärnkraftsperspektiv började redan på 1990-talet. Vänsterpartier med De Gröna i spetsen spelade en stark roll, men även huvudpartier som CDU eller CSU. I det ögonblick Tyskland hade planerat att stänga kärnkraftverken - som en trovärdig stat bör de göra det. Man förutsåg emellertid inte att den geopolitiska situationen vid denna tid skulle vara mer komplicerad än någonsin efter 1989. Gasen, som skulle ersätta kärnkraften - hade ingenstans att komma ifrån, och energin blev enormt dyr, över tysk industri syntes en syn av enorma kostnader och brist på konkurrenskraft. Trots detta - slutfördes projektet med att stänga kärnkraftverken, som i slutskedet fång motståndare och i princip innebar framkallandet av en energikris i landet. Denna kris skulle slå hårt mot industrin, såväl som mot landets vanliga invånare. Den skulle bidra till stagnation eller till och med ekonomiskt tillbakågång som inte setts i Tyskland på decennier. Låt oss vara ärliga - att stänga kärnkraftverken i en sådan stund var vansinne.
De första beslut om att avstå från kärnkraft dök upp redan på 1990-talet, under inflytande av miljörörelser och De Gröna partierna. En nyckelhändelse var året 2011 och katastrofen i Fukushima i Japan. Förbundskansler Angela Merkel, trots tidigare relativt gymnsam inställning till kärnkraft, tillkännagav ett radikalt program för accelererad avstängning av reaktorer. Tyskland beslutade att helt avstå från kärnkraft, med säkerhet och miljörisk som prioritet - så sägde regeringens kommentarer. Här och där dök det upp oro för ett för starkt beroende av ryska leveranser, men Ryssland i slutet av 1990-talet och senare - verkade vara ett land av evig fattigdom, kris och föråldrad teknik i armen. Få tog möjligheten till en återfödelse av det ryska hotet på allvar - även om sådana röster dök upp i länderna i Östeuropa, inklusive Polen eller Rumänien.
Slutligen avslutade de sista tyska kärnkraftverken sitt arbete 2023, vilket gjorde Tyskland till ett av få stora industrialiserade länder som helt avstår från kärnkraft.
Vad händer nu? Det är svårt att tro - Tyskland var tvungna att börja importera el från Frankrike. Låt oss påminna oss att överväldigande majoriteten av el som produceras vid Seine är ... kärnkraft. Berlin stängde kärnkraftverken - och började importera kärnkraft från Frankrike. För närvarande 2025 är elkosnaderna i Frankrike dubbelt så låga som elkosnaderna i Tyskland.
Avstängningen av kärnkraftverken var en del av en större plan "Energiewende", det vill säga energiövergång baserad på förnybara energikällor — vindkraft, solkraft och biomassa, om vi talar om den period då gas inte längre kunde vara aktuellt. Tyskland ökade betydligt produktionen av förnybar energi - Tyskland blev en världsledare inom detta område. Samtidigt genomförs program som städjer energilagring och utveckling av överföringnät. Men i en så stark lobbying, driven av politiker, bakom vilka ibland stödde otydliga kopplingar till olika stiftelser och själva förnybar energibranschen - uppmärksammades den verkliga vetenskapliga inställningen till förnybar energis stabilitet? Eller blockerades alla polemiska ståndpunkter i namn av politisk korrekthet?
Sanningen är att Tyskland har en föråldrad energinfrastruktur, eftersläpad, omoderniserad i många år på grund av politiken för så kallad skuldbroms. I detta ädla syfte att skydda klimatet - få tog upp det verkliga argumentet: tysk energinfrastruktur är inte lämplig för en så stor mängd oförutsägbar förnybar energi. För stor belastning på systemet av en enorm mängd energi från solceller - avslutas vissa dagar med strömavbrott, eller så lyckas man förebygga dem - genom att koppla bort många tyska solcellsanläggningar från nätet. Men det är inte så enkelt, staten uppmuntrade i år till investeringar i sådana anläggningar och skrev avtal med investerare om uppkoppling till elnätet. Den kan inte bara koppla bort dem från nätet under de månader då dessa investerare producerar mest energi. Därav - ett nytt ekonomiskt problem uppstod - Berlin och förbundsländerna betalar redan sammanlagt några miljarder euro per år som ersättning till ägare av solcellsanläggningar, för att de inte uppfyller avtalen om energiöverföring. Man kan våga påståendet att Tyskland, åtminstone för närvarande, har för mycket förnybar energi - i förhållande till möjligheterna i sin föråldrade infrastruktur.
Staten - som i sin finanspolitik till varje pris strävade efter att inte sätta sig i skuld, vilket var Tysklands visitkort i många år - ledde till att den inte höll jämna steg med utvecklingen av solkraft i landet och inte moderniserade energisektorn. Det låter inte som en välskött energipolitik, för Tyskland orsakade ju själva den frodiga utvecklingen av solcellsnät (genom att subventionera med enorma summor). Idag ser man att i alla dessa beslut var den viktigaste aspekten blind ideology, alla andra rationella aspekter måste ge väg för åtgärder för klimatet. Kritik var inte välkommen eller behövlig för någon. Idag behövs inte bara miljarder € för modernisering av tysk energisektor, som Tyskland så småningom kanske hittar (eftersom förbundskansler Merz för närvarande överväger att ta bort politiken för skuldbroms). Det löser inte saken - eftersom Tyskland är så eftersläpande inom detta område att de för att radera ut problemet behöver inte bara pengar - utan många år.
I lager
I lager
Avstängningen av reaktorerna väcker många diskussioner. Kritiker pekar på att bristen på en stabil källa av koldioxidfri energi ledde till en ökning av andelen fossila bränslen, särskilt kol, vilket påverkade koldioxidutsläppen. Besluten visade sig alltså vara kontraproduktiva, åtminstone tillfälligt. Det fanns även farhågor om energiförsörjningens säkerhet, särskilt i samband med råvarukrisen efter 2022.
Anhångare betonar å sin sida frågor om säkerhet, oberoende av kärnkraftsteknik och konsekvent genomförande av en ekologisk omställning. Men, vad ger oberoende av egen kärnkraftsteknik - när Tyskland blev beroende av fransk kärnkraftsteknik?
Tillgängliga data säger att det tyska energisystemet 2023 producerade 436 TWh energi (data enligt Fraunhofer-institutet). Ännu 2016 genererade det 554 TWh. Det är en minskning med över 21% på 7 år.
Idag ökar elkonsumtionen i varje välskött ekonomi, även konsumenterna behöver mer och mer, man lagar inte mat på gas längre, utan på induktionshällor, allt fler anläggningar har elvärme, tysk mod är att värma med värmepump, regeringen subventionerar elbilar - under dessa förhållanden förlorar det tyska systemet 21% av sin kapacitet på 7 år, det är en minskning med 118 TWh, det vill säga mer än det rika Nederländerna genererar.
Det är värt att tillägga att under tiden har en teknologisk revolution relaterad till AI dykt upp i världen. Innovativa kommer att vara de länder som skapar första klassens system och anpassar dem till sina egna livsområden. Det är emellertid ett enormt energikrävande område som kräver enorma energireserver. Tyskland kunde inte veta detta i samband med planeringen av avstängningen av reaktorerna, men de säkerställde att de i starten av detta enorma lopp är i en förlorande position.
✅ Till sist förvirrande siffror: 1992 genererade det återförenade Tyskland 498 TWh el. Idag (data för 2023, Fraunhofer-institutet) genererar de 436 TWh, det vill säga idag kan de bara generera 87% av siffran från 1992. Efter så många år av utveckling, låt oss komma ihåg var och på vilken utvecklingsnivå världen var i början av 1990-talet. Är det dags att avsluta denna vansinnespolitik?
En del kommentatorer uppmärksammar även de socialt-politiska följderna av energikrisen i Tyskland. Prisökningar på energi har fört vissa grenar av ekonomin, inklusive bilindustrin, till gränsen till konkurs. Det finns ännu inget problem med massarbetslöshet, men medborgarna har börjat oroas för sina jobb, vilket är ett nytt fenomen. Det finns även uppsägningar, och många utländska företag avvecklar dotterbolag i Tyskland. Värre än så, det finns även tyska företag - med tysk kapital, som flyttar produktionen från Tyskland till billigare länder. Den genomsnittlige tysken känner en mycket stor höjning av räkningarna för el och värme, högre energipriser bidrar till dyrtider och inflation även för livsmedelsprodukter. Det är som värst på många år, skatter och avgifter ökar. Det är bränsle för mer radikala partier och avveckling av den gamla konsensus baserad på styre av centernpartierna. Stödet för AfD, som erbjuder att överge den klimatiska "utopin" och återgå till sunt förnuft - ett parti som länge har motsatt sig detta - ökar.
Även om krisen i Tyskland skulle kunna vara en möjlighet för företag utifrån, så anser de flesta experter att det inte är en önskvärd situation i Europa och inte kommer att ha en positiv inverkan på EU:s ekonomiska utveckling. Statistik visar att för att andra länder tidigare skulle uppnå bra resultat i ekonomisk tillväxt - måste den ekonomiska tillväxten i Tyskland visa minst 2-2,5%. Det är inte mycket, men det innebar att tysk industri och efterfrågan fungerade. Under denna tröskel, om det varar längre - börjar tysk industri bromsa och slutar skapa jobb i grannländer, för det bör påminnas att i leveranskedjan för tyska tillverkare finns leverantörer av olika komponenter från andra europeiska länder - som Polen, Tjeckien, Ungern, Italien eller Slovenien. Problem för tyska fabriker innebär färre beställningar för dem. Och problem för tyska konsumenter och deras smalare plånböcker - innebär minskad efterfrågan, både på lokala varor och importerade, vilket skapar en ond cirkel.
Ett exempel på en ekonomi som kommer att drabbas hårdast av problemen i tysk industri är Tjeckien, som i princip är beroende av Tysklands ekonomi. Tjeckisk industri är nära kopplad till efterfrågan i Tyskland. Polen var i en liknande situation tidigare, men historien om efterföljande ekonomiska avmattningar visar att Polen delvis blir oberoende av fluktuationerna i den tyska ekonomin (till stor del tack vare en stark inhemsk marknad), men det är fortfarande Warszawas viktigaste handelspartner och förluster kommer att kännas förr eller senare. Även italienska, slovenska och ungerska företag kommer att befinna sig i en dålig situation.
Den nuvarande protektionistiska tullpolitiken i USA, som alltid varit en absorbtionsmarknad för tyska varor av bra kvalitet, kommer inte att förbättra denna situation. Särskilt eftersom den i slutändan just drabbade bilindustrin.
Energiövergången i Tyskland pågår fortfarande, det är inte ett avslutat ämne, det kan definitivt inte förbli i den form vi ser nu - den genomsnittlige tysken accepterar inte detta. I verkligheten har dess grundvalar kollapsat och måste byggas upp på nytt - och framtiden ska baseras på förnybara energikällor, väte och avancerad lagringsteknik. Även om kärnkraftverken (förmodligen) har blivit historia, väcker detta ämne fortfarande känslor — en del experter uppmanar till att ompröva kärnkraften, särskilt i samband med ny teknik, som SMR (små modulära reaktorer). Men för närvarande förblir Tysklands politik entydig — framtidens energi ska komma från förnybara källor.
___
Kolla in produkterna från Nordic Tec:
Sista produkten i lager
Sista produkten i lager
Backventil i ett centralvärmesystem. Vad är det och varför installeras det?
Pumpgrupp för centralvärme – typer, användning
Pumpgrupp för golvvärme - kunskapskompendium
Solpumpgrupper - allt du behöver veta
Pumgrupper i värmesystem – vad är värt att veta?
Hur fungerar en trevägsventil med ställdon?
Leave a comment