I artikeln nedan tar vi upp problemet med enterokocker – alltså en typ av fekala bakterier i vatten. Vad ska man göra om de upptäcks? Hur ska man reagera? Hur kan man bekämpa dem och är de säkra för vår familj och vår hälsa?
I grunden lever fekala enterokocker i människans matsmältningssystem (liksom hos vissa djur), och därför är det inget främmande eller ovanligt när det gäller den bakterieflora vi kommer i kontakt med. Av denna anledning kan de förekomma överallt där människor lever och kan även tränga ner i grundvatten samt i vattenintag som vi använder. Både i offentliga vattenintag (vattenledningsnät) och i egna djupborrade brunnar.
Som regel uppstår problemet med fekala enterokocker mer sällan i vatten från offentliga vattenledningar, eftersom lagstiftningen kräver provtagning och vattenberedning innan vattnet levereras till människor. När det gäller privata brunnar måste vi själva se till att vattenprover tas och vid behov reagera.
Förorening av vatten med fekala enterokocker är – vid sidan av E-Coli-bakterier – ett mycket vanligt fenomen, och i båda fallen är konsumtion av sådant vatten ganska riskabelt och farligt för hälsan.
Tyvärr ja, enterokocker i vatten kan vara farliga, särskilt för känsliga personer, barn, äldre samt gravida kvinnor. Den största risken är naturligtvis att dricka vatten som innehåller fekala bakteriestammar, men generellt förbjuder lagstiftningen om vattenkvalitet i hela Europa att sådant vatten tillhandahålls för mänsklig användning.
De vanligaste komplikationerna efter konsumtion av vatten som innehåller fekala enterokocker är:
När analyser visar att enterokocker förekommer i vattnet vidtas vanligtvis omedelbara desinfektionsåtgärder. Att ignorera problemet kan leda till matförgiftning, urinvägsinfektioner eller andra infektioner. Mest utsatta är barn, äldre personer och personer med nedsatt immunförsvar.
I lager
I lager
Detta är en mycket viktig fråga och den bör hanteras utan känslor, även om vi just har fått veta att det finns enterokocker i vårt vatten och oroar oss för våra barns hälsa.
Direkt sett utgör enterokocker inget dödligt hot och man behöver inte demonisera dem. Att dricka förorenat vatten leder inte omedelbart till dödsfall.
I ett indirekt perspektiv kan enterokocker däremot orsaka mycket allvarliga matförgiftningar som hos personer med svagare immunförsvar till och med kan leda till uttorkning. Detta är redan ett livshotande tillstånd, och därför bör man i extrema fall av förgiftning – om sådana observeras – ovillkorligen uppsöka läkare.
I praktiken är fekala bakterier i vatten inte synliga; analyser måste utföras – och dessa bör man inte vänta med om man använder ett eget privat vattenintag. Föroreningen syns i regel inte och ger inte heller någon lukt, förutom i extrema fall. Som symptom på enterokocker kan man därför i praktiken först räkna de första förgiftningarna i familjen, alltså de symtom som nämnts ovan – urinvägsinfektioner, matförgiftning med diarré och kräkningar – samt en allmän sänkning av immunförsvaret och ökad mottaglighet för infektioner och inflammationer hos hushållets medlemmar.
Samma – eller mycket liknande – symtom kan också tyda på förekomst av E-Coli-bakterier i vattnet, men det förändrar egentligen inte mycket ur ett praktiskt perspektiv. Även bekämpningen av E-Coli och enterokocker i vatten är likartad, vilket vi kommer till senare.
Detta är en mycket vanlig fråga – vilka är de tillåtna gränsvärdena för fekala bakterier i vatten. Tyvärr är det tillåtna gränsvärdet 0 (noll). I analysresultaten finns ingen uppdelning i låg eller hög halt av enterokocker eller E-Coli i vattnet – deras blotta närvaro är redan alarmerande.
Varför? Därför att det rör sig om levande, rörliga organismer som förökar sig mycket lätt. Om de finns i vattenkällan kan ett prov visa en lägre förekomst, medan ett annat prov redan skulle visa en högre. Man kan upprepa analysen för att övertyga sig om detta. I en sådan situation finns det ingen mening med att analysera om koncentrationen är hög eller låg – mallen eller normen är avsaknad av påvisbar förekomst av fekala bakterier i vatten. Detsamma gäller även E-Coli. Om deras närvaro har påvisats måste åtgärder vidtas.
Liksom vid vatten förorenat med E-Coli kan vatten som innehåller enterokocker också vara riskabelt vid användning för personlig hygien, men risken är inte hög och gäller främst personer med känslig hud eller nedsatt immunförsvar. Rodnad eller hudirritationer kan förekomma, särskilt hos barn eller äldre, men detta innebär inget mycket stort hot.
Det är dock helt säkert att man bör komma ihåg att den största risken för allvarlig infektion med enterokocker är att dricka förorenat vatten.
I lager
Det är fullt möjligt att koka med vatten från ett intag som är förorenat med enterokocker, eftersom fekala bakterier i princip inte klarar temperaturen hos kokande vatten. I sådana situationer bör man dock komma ihåg att kokningen inte bara syftar till matlagning utan även till desinfektion av vattnet, och därför är det bra att koka vattnet ordentligt, något längre än vanligt.
Tyvärr finns det också dåliga nyheter när det gäller kokning av vatten som innehåller enterokocker. Nämligen har vissa fekala bakterier under evolutionens gång utvecklat starka sporer och – särskilt vissa stammar – uppvisar en viss motståndskraft mot kokning. Generellt sett avlägsnar dock kokning enterokocker ur vattnet och gör det drickbart.
Det finns flera metoder för att avlägsna enterokocker ur vatten, alltså för att desinficera och bereda det för konsumtion – vissa är mindre, andra mer praktiska. De skiljer sig också åt i effektivitet.
Den mest effektiva metoden är installation av en UV-lampa, alltså en steriliserare som avger ultraviolett ljus som förstör bakterier, svampar och virus. Detta är den mest effektiva och även ganska praktiska metoden. Det är i princip en typ av biologiskt filter – ett stålrör kopplat till vattenflödet, någonstans nära där vattnet kommer in i huset, där en ultraviolett ljuskälla lyser med UVC-frekvens. Effektiviteten uppgår till upp till 99,99 % – under förutsättning att rätt UV-dos väljs, alltså en tillräckligt stark lampa. UV-dosen bör vara minst 400J/m2 i förhållande till vårt vattenflöde.
Klorering av vatten är effektiv, men påverkar tyvärr smak och lukt negativt. Dessutom måste kloreringen upprepas regelbundet och kräver noggrann dosering.
Generellt används klorering främst för brunnar, mer sällan även för spolning av installationer, t.ex. med kalciumhypoklorit. Allt oftare betraktas det dock som en föråldrad metod som bör användas snarare i nödfall. I vissa omfattande installationer, stora fastigheter med egen brunn, används klorbaserad spolning av systemet i kombination med installation av en UV-lampa, som därefter sköter resten. I de flesta fall behövs dock ingen parallell överklorering av systemet.
Detta är en möjlig lösning och bygger på att separera vattenmolekyler från föroreningar genom användning av ett slags membran. Det ska hålla kvar bakterier, virus och mikrobiologiska föroreningar samt även tungmetaller.
Fördelen är relativt låg kostnad och universalitet, även om effektiviteten vid bekämpning av fekala bakterier är lägre än för UV-lampor. Däremot fungerar dessa två enheter utmärkt tillsammans.
I lager
I lager
Hur fungerar vattenrening med UVC-strålar? Hur fungerar UV-lampor för vatten?
Är vattendesinfektion överhuvudtaget nödvändig och varför med UV?
Historien om vattendesinfektion med UV-strålning - en nyhet eller en gammal uppfinning?
Är det värt att använda UV-lampor för poolen? UV-desinfektion av poolvatten?
UV-lampa för vatten i en enfamiljsvilla. Hur väljer man ett UV-filter för vatten? Vad behöver man veta?
Vatten från en djupborrad brunn. Potentiella problem och frågan om vattenanalyser
Leave a comment